En glädjande rastobservation
Det var en kall och regnig novemberdag när jag stod och observerade ett gäng mellanstadieelever som hade tvingats ut på rast. Olika aktiviteter förekom så som fotboll, king, basket och hopprep. Jag stod och observerade de olika aktiviteterna. Fotbollsplanen och basketplanen var dominerad av pojkar, vid kingrutorna var det en salig blandning medan det hade flockats ett stort tjejgäng som hoppade över det långa hopprepet. Mitt på skolgården gick en pojke som precis som jag, observerade de övriga barnen på skolgården. Efter några minuter närmade han sig hopprepet och han välkomnades att vara med av flickorna. Pojken får kämpa för att klara sig över hopprepet vilket fick mig att tänka på Deweys teori ”learning by doing”. Jag imponerades av flickornas tålamod och peppande kommentarer vilket fick mig att tänka på behavorismens teori om att förstärka beteenden genom beröm. Efter en stund hade pojken lärt sig att "tajma" hopprepet och det flöt på. Klockan tickade på och det var snart dags för att gå in från rasten. Pojkarna som befunnit sig på fotbollsplanen var på väg mot entrén till skolan och de började närma sig hopprepet. Helt plötsligt hade fem stycken fotbollspojkar anslutit till hopprepsaktiviteten och alla verkade ha väldigt kul.
En känsla jag fick då var hur rasten hade vänts från en väldigt segregerande känsla ur ett genusperspektiv till en inkluderande känsla. Jag fick också en känsla av att värdegrundsarbetet fungerar här då etiken hade gått fram och övergått till en god moral där eleverna accepterade varandra så som man är och där alla var välkomna. Den emotionella intelligensen var stark hos flickorna som frågade om pojken som gick ensam ville vara med och som sedan tillät pojkarna som hade spelat fotboll att ansluta till aktiviteten utan protester. När rasten var slut och eleverna försvann in stod jag kvar med en väldigt varm känsla.
Såg ni någon liknande situation där en gupp bjöd in en ensam elev under er rastobservation?
/ Klara
/ Klara
Tack för ditt fina inlägg. Det berörde mig. Att en elev både tog mod till sig samt att han blev väl mottagen. Detta är ju vad jag känner att många barn idag aldrig får med sig i sin uppfostran. Att våga ta för sig men också att våga bjuda in andra i gemenskapen.
SvaraRaderaSjälv såg jag inget liknade men skulle vilja bolla tillbaka frågan om HUR kan vi som framtida lärare föra in denna värme, fina gest, respekt och omtanke som du såg ske på skolgården i våra framtida klassrum och till dess elever? =)
Hej.
SvaraRaderaVilket mysigt inlägg! :) På min auskultation såg jag en återkommande intressant lek där alla var välkomna. Små konstgjorda "stubbar" stack upp ur marken, huller om buller, på vilka eleverna lekte herren på täppan. Barn från sex till tolv år, både pojkar och flickor, var med i leken. En äldre pojke erbjöd en yngre att bära honom så att han skulle känna sig säkrare. Fantastiskt tycker jag! :)
jättebra inlägg! Jag själv hade ingen liknande händelse förutom vädret under min auskultation men jag tyckte det var jättebra av de andra barnen att agera på det sättet och på så vis få se en sådan situation i verkliga livet för att få en bättre förståelse och kunna implementera det i mer situationer under skoldagen:)
SvaraRaderaSå bra du beskriver känslan och så välskrivet över lag! Jag tror inte att jag såg något liknande även om fler anslöt allt eftersom i vissa lekar. Däremot såg jag en ensam elev som var ensam alla raster. Eleven var ibland alldeles intill de andra i klassen men klart utanför. Det kändes inte bra i magen! Var glad att jag just då bara var observatör och inte skulle blanda mig i något. Som lärare hade man ju verkligen behövt göra någonting, men vad?
SvaraRadera